Hoppet är det sista som sviker...

Och så hade tron åter tagit plats inom mig! Jag menar, detta var ju nu dena ndra operationen, där de bränt bort "prickarna" som är de som gör så fruktansvärt ont. Visst, återigen fick man ju höra att det inte finns några garantier, men som sagt, man slutar inte hoppas i första taget... även om det kändes rätt långt borta.

Nåja, återigen, allting läkte precis som det skulle och dryga veckan senare var man på benen ordentligt igen. Någorlunda i alla fall. Så som man förtjänar, brukar man väl säga? *ler*

Var smärtfri ett bra tag denna gången, faktiskt. Ja, av den meningen att döma; när kom smärtorna tillbaka? Jo, det ska jag säga, det var kanske 7-8 månader senare. Eller nåt sånt. Då brakade h-vetet lös igen och smärtorna var tillbaka; lika starka, utdragna och påfrestande!!! Jag trodde jag hade hamnat i en nedräkning för att bli "tokig", detta var ju bara helt fullkomligt omöjligt! Jisses.

Nästa besök hos läkaren gav mig förnyade recept på läkemedel... Jahapp, vilken nyhet!!! Inte!

Och så kom besöket då jag åkte in på akuten igen, blev inlagd på sjukhus... och läkarna börjar prata om hormonspiral... Ingenting de brukar sätta in förrän man fått barn, men detta var ett förslag som skulle vara ett undantag, eftersom det hade ett medicinskt syfte...

Tanken var skrämmande... men hoppet är ju det sista som sviker en.

Fortsättning följer...