Uppdatering på gång...

Inom kort kommer en uppdatering.. för det har hänt en hel del på detta plan... och även lite till... Ska bara samla mod, samla tankar och samla styrka så blir det en hel del textrader här...

"Nutid"...

När värken så var ett faktum igen, efter det att hormonspiralen var borta, så kändes det som ett slag i magen - vad fanns kvar att göra nu??? Jag hade ju prövat det mesta, tyckte jag. Dessutom var jag tveksam till att nånsin bli lika smärtfri av något annat som av spiralen, men visst - bara att fortsätta hoppas. Kunde ju inte bli värre. Eller jo, värre kan det alltid bli.

Nu är vi inne på vintern 09/10, dvs i ett ganska nuläge. I vintras har det varit turer fram och tillbaka. Spiralen togs bort i höstas.

Det har varit mycket tabletter och smärtstillande, en och annan gång in på sjukhus för att det inte hjälpt.

I början av april åkte jag in till akuten, direkt från jobbet. Då kände jag att jag inte skulle klara av det själv, skulle inte kunna få smärtorna att sluta. Jag fick morfin - "ett gäng doser", och blev väääldigt snurrig och illamående. Och försöka sitta i bilen därifrån till Sunderby sjukhus, det var inte roligt.

Jag mådde så dåligt av morfinet. Sambon fick skjutsa mig dit. Han som dessutom påpekade hur mycket jag "smuttade" ("smackade, smaskade") med munnen när jag sov. Antar att jag var aningen däckad.

Ultraljud gjordes och jag minns att jag kände mig som en vante, som man slänger fram och tillbaka, med tanke på hur mycket jag åker från ett sjukhus till ett annat, men vad ska man göra? Det är ju inte så att man själv är läkare eller har de resurser läkarna har tillgång till.

Sent den natten kom vi så hem, sov gott den morgonen. *ler*

Gick snällt mot apoteket någon dag senare för att hämta ut recept på en ny behandling, som gör att ägglossningen blir lättare (och lindrar dessa smärtor).

Men den skulle jag vara tvungen att vänta med ett bra tag, inte förrän dag 16 i menstruationscykeln... och detta var två veckor innan mensen var beräknad...

Fortsättning följer...

Tiden med hormonspiral...

Jaha ja, då hade man en hormonspiral nu, då... Va skönt att inte behöva bry sig om den på fem år! Dvs, om inget annat kommer i vägen så man måste ta ut den.

Tankegångarna gick så där ett bra tag. Biverkningar har alltid skrämt mig vad det än handlat om för mediciner eller liknande. Och hormonspiralen var inget undantag i det. Listan på eventuella biverkningar var hur lång som helst, och det snurrade runt i huvudet på mig, men jag visste ju att man sällan brukar få allt som står i bruksanvisningen... :)

Att blödningar var vanliga biverkning, det hade jag klart för mig. Och det fick jag verkligen erfara. Från dag 1, från första stund jag hade den... till den sista dagen, då jag fick nog, hade jag blödningar. Och jag hade den i 1,5 år!!

Jag blev så j*vla less till slut så jag ringde läkare och sa att den måste UT! Jag står inte ut. Till svar fick jag... - Ja, man kan säga att du har försökt och ge den en chans, i alla fall. Ge den EN chans? Jag har väl gett den lika många chanser som tiden i dagar!!!

Nu är den ett minne blott i alla fall, men i dags datum så pratas det om att sätta in en ny... *mamma mia* Sanningen är dock den att jag verkligen varit smärtfri med hormonspiralen, det ska inte glömmas att sägas! Lika smärtfri som efter operationerna, men som sagt, blödningarna gjorde att jag verkligen inte orkade ha kvar den...

Oron för att smärtorna skulle dyka upp efteråt var enorm, men jag kopplade bort den känslan, med tanke på att det ju kan förvärra allt.

Det tog kanske en-två månader faktiskt, innan smärtorna åter var en vardag för mig. Och då blev det tabletter... som vanligt...

Fortsättning följer...

Hormonspiralen sätts in...

Så satt jag i väntrummet utan att egentligen veta vad jag väntade på. Jag hade aldrig haft någon spiral tidigare, och det där med hormonspiral lät väl inte heller direkt särskilt lockande. Nåja, allt för att slippa värken...

Happ, upp i den aldrig-lika-trevliga-gynstolen (man vänjer sig ALDRIG), och sen svartnar det för mina ögon... Det gör sååå fruktansvärt ont när läkaren ska sätta in spiralen. Jag hade tagit smärtstillande innan besöket, som en "utifall att" -grej, men detta hjälpte verkligen inte! Gud så ont det!!! Och så fick inte läkaren fast den ordentligt, så det drar ut på tiden... och måste börjas om. Jisses! Är det inte klart snart???

Minuten efteråt är jag så omtöcknad så jag hamnar i jag-vet-inte-vad, något slags chock-tillstånd, för jag håller på att svimma hela tiden, alltså det verkligen snurrar och svartnar för ögonen, så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag mår så dåligt.

Jag blir ledd in till ett rum bredvid och får ligga ner ett tag. Sedan kommer en sköterska med nyponsoppa och ett par digestivekex, så jag får lite energi. Jag sätter mig upp, för jag känner mig bättre... pang, jag lägger mig igen! Det yrar fortfarande.

Efter att ha legat på britsen (sängen) i två timmar så kliver jag upp och tar på mig mina ytterkläder, knackar på hos sköterskan och säger att jag far hem nu, att jag mår bra igen. Frågar bara om spiralen kommer hindra mig något de närmaste dagarna... sedan hör jag inte vad sköterskan svarar, för jag hinner bara ta tag i dörrkarmen så slocknar jag igen...

Ytterligare 1,5 - 2 timmar flyter förbi och sedan är jag äntligen på väg hem. På riktigt.

Det där var den värsta upplevelsen jag hade på länge. Och hur jag mådde timmarna efteråt. Det var ritkigt jobbigt, för att inte tala om hemskt. 5 år kan en hormonspiral sitta i utan att man måste ta bort den (om man nu inte vill). Stänkblödningar är vanligt förekommande som biverkning, upp till sex månader efter insättning. Jag, däremot, hade spiralen i 1,5 år (ca) och hade blödningar VARENDA dag... Fråga hur jag stod ut...



Fortsättning följer...

~ Tankar mitt i Min Wilja... ~

Allting läkarna kommer fram till, allting de föreslår... har tänkt på att alla rekommenderar olika. Som häromveckan när jag var till sjukhuset, det var en läkare som skrev ut ett recept på en viss sorts smärtstillande och sluta med ett par jag nyligen hade börjat med. Några dagar senare när jag var på återbesök (men till en annan läkare) så fick jag "order" om att sluta med de nyss utskrivna läkemedlen - och istället ta de tabletterna som den förra läkaren hade bett mig sluta med...?!

Hängde ni med? Njae, knappt jag själv... och det är jag som äter allt...

Jag menar bara, hur fungerar detta egentligen?

Vilken tur att jag har min Wilja att tacka för att jag orkar fortsätta...

Hoppet är det sista som sviker...

Och så hade tron åter tagit plats inom mig! Jag menar, detta var ju nu dena ndra operationen, där de bränt bort "prickarna" som är de som gör så fruktansvärt ont. Visst, återigen fick man ju höra att det inte finns några garantier, men som sagt, man slutar inte hoppas i första taget... även om det kändes rätt långt borta.

Nåja, återigen, allting läkte precis som det skulle och dryga veckan senare var man på benen ordentligt igen. Någorlunda i alla fall. Så som man förtjänar, brukar man väl säga? *ler*

Var smärtfri ett bra tag denna gången, faktiskt. Ja, av den meningen att döma; när kom smärtorna tillbaka? Jo, det ska jag säga, det var kanske 7-8 månader senare. Eller nåt sånt. Då brakade h-vetet lös igen och smärtorna var tillbaka; lika starka, utdragna och påfrestande!!! Jag trodde jag hade hamnat i en nedräkning för att bli "tokig", detta var ju bara helt fullkomligt omöjligt! Jisses.

Nästa besök hos läkaren gav mig förnyade recept på läkemedel... Jahapp, vilken nyhet!!! Inte!

Och så kom besöket då jag åkte in på akuten igen, blev inlagd på sjukhus... och läkarna börjar prata om hormonspiral... Ingenting de brukar sätta in förrän man fått barn, men detta var ett förslag som skulle vara ett undantag, eftersom det hade ett medicinskt syfte...

Tanken var skrämmande... men hoppet är ju det sista som sviker en.

Fortsättning följer...

Operation nr. 2...

Ja, så kommer man till sjukhuset för att bli förberedd för operation nr. 2. Jisses, va nervös jag är i det läget. Varför vet jag inte riktigt, men det har nog förmodligen med erfarenheterna från den förra att göra. Nå, jag försöker koppla bort det och är helt i min egen värld, när den kvinnliga läkaren för andra gången frågar "varför är du här?"... Eh, har jag missat något? Det BORDE väl hon - om någon - veta! - För att jag blivit hitkallad för att göra en till operation och "bränna bort de små prickarna" (endometrios), svarade jag.

- Men om du redan gjort en operation, vad hade läkaren som skickade kallelsen tänkt att vi ska göra denna gång?

- Förmodligen samma som ni gjorde sist, säger jag tillbaka. Ska det vara såna här förhör så verkar ju inte kommunikation på sjukhusen fungera särskilt bra??? Det sa jag inte högt, men hjärnan överansträngde sig under detta samtalet.

- Ja, nå gå in där och byt om så kommer det en sköterska och tar hand om dig snart.

Sagt och gjort. Rätt som det var så låg jag där igen, i den "öppna" rocken, svälja ett gäng smärtstillande och sen se på TV och så upprepar hela proceduren sig igen... lampor i taket, grönklädd personal, jag slår vad om att de inte kan få mig att somna, säger att jag ska vara vaken under hela operationen just för att de inte kommer lyckas... Jag var ju ganska så orolig för att vakna på samma sätt, sådär i panik, igen... PANG! Vilken skönhetssömn...

Fortsättning följer...