Ja, så kommer man till sjukhuset för att bli förberedd för operation nr. 2. Jisses, va nervös jag är i det läget. Varför vet jag inte riktigt, men det har nog förmodligen med erfarenheterna från den förra att göra. Nå, jag försöker koppla bort det och är helt i min egen värld, när den kvinnliga läkaren för andra gången frågar "varför är du här?"... Eh, har jag missat något? Det BORDE väl hon - om någon - veta! - För att jag blivit hitkallad för att göra en till operation och "bränna bort de små prickarna" (endometrios), svarade jag.- Men om du redan gjort en operation, vad hade läkaren som skickade kallelsen tänkt att vi ska göra denna gång?
- Förmodligen samma som ni gjorde sist, säger jag tillbaka. Ska det vara såna här förhör så verkar ju inte kommunikation på sjukhusen fungera särskilt bra??? Det sa jag inte högt, men hjärnan överansträngde sig under detta samtalet.
- Ja, nå gå in där och byt om så kommer det en sköterska och tar hand om dig snart.
Sagt och gjort. Rätt som det var så låg jag där igen, i den "öppna" rocken, svälja ett gäng smärtstillande och sen se på TV och så upprepar hela proceduren sig igen... lampor i taket, grönklädd personal, jag slår vad om att de inte kan få mig att somna, säger att jag ska vara vaken under hela operationen just för att de inte kommer lyckas... Jag var ju ganska så orolig för att vakna på samma sätt, sådär i panik, igen... PANG! Vilken skönhetssömn...
Fortsättning följer...
Hej vännen! Ville bara säga att jag läst igenom allt om din endometrios! Jag ville få veta hur du har det, hur ditt liv ser ut och vad du har gått igenom och gissa om jag lider med dig!? :( I mångt å mycket ser jag likheter med vad du och jag båda har gått igenom! Vi har båda fått leva med hemska smärtor och "handikapp" i väldigt många år och har fått färdas ut och in på olika instanser, träffat en helvetes massa olika läkare som alla säger olika, skriver ut olika mediciner och som ger olika diagnoser och framtidsutsikter om ens liv etc. Men EN tanke som slog mig var att både DU och JAG, har gjort det så enormt bra att vi tagit oss igenom våra tuffa, smärtsamma och fruktansvärt jobbiga motgångar och att VI fortsätter att kämpa och ger inte upp! Vi är såå starka som fixat och fixar allt detta! :) Nu när jag har läst igenom all info om ditt liv med endometriosen, känner jag en stark samhörighet till dig, jag kände mig berörd och tårarna kom...för jag FÖRSTÅR verkligen mycket av det du gått igenom iom att jag själv upplevt och upplever samma/liknade mardrömslika upplevelser! :( Men glöm aldrig vilken oerhört stark och underbar människa du är och var stolt för att du inte ger upp och för att du kämpar vidare och sprider glädje och värme omkring dig, trots din inre smärta, oro och känsla av hopplöshet/uppgivenhet/trötthet/besvikelse för att det just blivit Du som utsätts för dessa prövningar..osv. Kanske det känns lite lättare att veta att du går igenom många liknade "situationer" och tankar som mig och behöver du nån att prata med/ventilera/beklaga eller bara träffa nån som kan förstå dig och lyssna på dig, så finns jag inte långt ifrån dig! ;) Sköt om dig! VARMA KRAMAR!
SvaraRadera