Operation x 2

Månaderna gick... och jag klarade mig hyfsat bra med smärtstillande tabletter. Men visst, ibland tog ju magen stryk med tanke på att det kanske inte är bra att alltid knapra piller som en och annan pillertrillare, men vad ska man göra? Det gör ont, och man vill inte ha ont.

Till slut blev jag verkligen otålig, kunde inte hantera smärtan på egen hand och fick akut uppsöka läkare igen.

Läkaren klämde och kände, tittade och undrade, funderade och tänkte...

- Vi ska göra en till operation.

Va?? En till?! Det kan inte va sant. Jahapp, då skulle man tillbaka in i dimman då, men visst ok. Var dock lite nervös med tanke på att jag var orolig för att få sån där panik igen när de väcker en strax efter själva operationen, men jag försökte slå bort de tankarna, för det kunde ju faktiskt vara så att det gick bättre denna gång.

- Men vi ska inte operera dig nu. Du kommer få en kallelse inom tre månader.
- Jaha, och innan dess ska jag bara gå och ha ont, menar du? Han kunde väl inte mena allvar, tänkte jag. Men tydligen...

- Ät smärtstillande i den mån du behöver, ta gärna maxdos när det är som värst.

Eh.. som att jag inte brukar göra det???

Nåja, det var bara att vänta... men nuförtiden brukar ju tiden gå fortare än vanligt, så rätt som det var, så satt jag där i rummet igen, ombytt till den där "hemska rocken" med öppning baktill och flera smärtstillande och TV-tittande innan det var dags för att åka in till rummet med många lampor, grönklädda människor och vadslagning om hur länge det tar innan jag somnar...

Fortsättning följer...