~ Tankar mitt i Min Wilja... ~

När man får dessa smärtor, och man märker hur folk runt omkring en nästan ser mer eller mindre "ifrågasättande" ut, så blir man tillbakadragen... och man känner att man hellre håller in allt; tankar, känslor, värk... you name it... Tills dess att det blir så outhärdligt att allt spricker och man inte orkar längre.

Det finns mycket som får en att känna sig i vägen, t ex när läkare, folk runt omkring en m.fl. liksom inte tar en på allvar... Det är inte bara en gång om året det händer att man får blickar eller kommentarer som mer eller mindre betyder "så allvarligt kan det väl inte vara?"... Jo tack! Så allvarligt KAN det vara. Naturligtvis är smärtorna och allt därtill olika från gång till gång, men ibland så kommer faktiskt perioder då man bara vill gömma sig på ett sjukhus (för där finns hjälpen dygnet runt) eller hemma där man kan ligga i fosterställning dagarna till ända, för att smärtan känns mindre då... och för att man är till mindre besvär gentemot andra...

Men det är p.g.a. min starka VILJA som jag inte ger mig... men hade det inte varit för att jag inte har barn ännu, (vill ju ha barn nån gång i framtiden), så hade min livmoder vid det här laget varit ett minne blott...

~ * ~

(Bild från ninajohangarden.blogg.se)

Anfall med "infektion i buken"...

Så kom då den ena "smällen" efter den andra... Från den dagen då jag var sjutton år och framåt, då jag var kring 20, det var nog en månad kvar till 2:an och 0:an i ålder... så fick jag ett sådant där kraftigt anfall igen, så jag trodde att jag skulle hugga av mig armen eller nåt annat av intresse för att undvika smärtan i buken/magen.

Fick åka in på akuten, där man tog prover (som vanligt) och kollade febertemp, som visade på feber. Minns inte graderna, men det var inte i mitt intresse direkt, jag ville ju veta VARFÖR!?!?! Att det skulle vara så svårt! Men visst, läkare kan ju inte ha svar DIREKT på bordet, de måste ju ibland använda sig av "uteslutningsmetoden"...

Man tog också andra sorters prover, som visade på "infektion i buken". Jag hade alltså en infektion i buken? Men det kunde de inte veta vad det berodde på eller så... jag skrev smärtorna, fick morfin, den ena dosen efter den andra.

Några dagar senare var det tänkt att jag skulle åka på kryssning med Silja Line, men det kunde ju inte läkaren skicka mig på (förstås), eftersom jag låg inne i nästan en vecka med febertoppar i berg och dalar.

Det var funderingar och förslag på att skicka mig vidare till operationssalen för att göra en titthålsoperation, eftersom att man då lättare kan se vad det rör sig om... men nej! Trots denna "nästan-en-hel-veckas" liggande och "ajande" så blev jag hemskickad... igen...

Fortsättning följer...

Åren passerar, en efter en...

Tanken var väl egentligen att jag själv skulle komma på vad det var för fel, i alla fall kändes det så... men godtrogen är man ju, och vill ju ha svar från "de som vet och kan" sånt här.

Jag var 17 år, när jag fick det kraftigaste anfallet dittills. Det var outhärdligt. Jag visste inte om jag skulle gå in i väggen, slå mig själv med något hårt för att tänka på annat och få ont någon annanstans... eller om jag skulle skrika och få någon att tro att jag höll på att dö...




Jag fick skjuts av min mamma in till akuten, där jag fick smärtstillande och lugnande. Ligga kvar över natten fick jag också. Inte desto mer blev jag hjälpt med mitt problem, bara en för tillfället försvinnande värk... men visst, det var ju skönt för stunden.

Visste ju dock inte att detta bara var början... och hur många sjukhusvistelser ytterligare det tog innan detta "problem" fick ett namn...

Fortsättning följer...

Första gången...

Jag minns så tydligen den första krampen, då för ca tretton år sedan... Satt hemma i mitt flickrum, lyssnade på musik samtidigt som jag hade ett öga i skolböckerna och det andra på alla posters på väggen... Hela väggen tejpad med bilder på E-Type... och hans musik liksom dånade ur högtalarna...

Mitt uppe i alla tankar och dagdrömmar, känner jag smärta i buken, likt små "stickningar", om man nu kan beskriva dem som så... Jag gör inte så mycket åt det egentligen, kom lite till och från, men jag gjorde inget åt det den gången.

Om jag bara visste vad som väntade mig ytterligare (minst) tretton år framöver, hade jag nog bett den som skulle säga det fara o flyga...



Det tog ytterligare några år av smärta och värktabletter innan jag så sökte läkarhjälp för smärtorna... Fick inga svar av läkare. Nu var jag 17 år. De kunde inte sätta fingret på vad det var... men avtuppad, det var jag. Syrgas och allt möjligt till på köpet. Allt smärtstillande man blev "inhalerad" med, och smärtan försvann ju... men vad berodde det på?

Det var bara att åka hem igen, dagen efter. Jippi! NOT! Ha, och sen då? Vad var det tänkt att jag skulle fått ut av det då? Inget. Jaja. Åka hem och ta det lite lugnt, fortsätta med skola? Visst.


Med huvudet fullt av tankar så gick livet i alla fall vidare... och så mycket hade jag ju förstått, att det handlade om något "kvinnligt"...

Fortsättning följer...