Första operationen

Vad skulle jag vänta mig nu då? Ett svar? Positivt? Negativ?

Fick byta om från mina kläder till en slags rock, öppen baktill och bara ett snöre att knyta runt med. Sedan var det bara att ligga i en säng, se på TV och vänta. Nyheterna berättade det gamla vanliga om skottlossningar och annat elände runt om i världen. Vädret följde med rapporter om växlande molnighet och så något om regnskurar längst kusten... Mer hann jag inte se eller höra, för det var min tur att åka in till operationssalen...

Jisses va lampor det hängde överallt, vårdpersonal i gröna kläder och munskydd. De pratade med mig, men jag minns inte riktigt vad de frågade, än mindre vad jag svarade. Minns dock att jag var rätt "kaxig" för jag sa något i stil med lycka till att få mig sövd... Mmm, det var ju också svårt! Naturligtvis inte, minuten senare började hela rummet snurra, och jag blev väääldigt illamående och yr, och så sov jag gott...

Jag skriker! Jag gråter! Jag försöker vifta med armar och ben, men det går inte. Jag är fastspänd! Jag har syrgasmask för munnen! Får panik!!! Hjälp!!! Vad händer?? Jag somnar om...

Det var operationspersonalen som väckte mig just efter att de sytt igen såren efter operationen. De sa till mig efteråt att de alltid brukar väcka patienten inne i operationssalen och sedan låta denne somna om och åka vidare på uppvak.

Det tar ett tag innan jag vaknar till liv på uppvaket, är väldigt omtöcknad. Magen värker och jag kan inte böja mig. Orkar inte sitta, inte gå, bara ligga under täcket i sängen.

Personal från avdelningen hämtar mig upp till min sal, jag sover om vartannat. När jag sedan slår upp ögonen sitter mamma bredvid min säng. Hon har med sig lite kläder, en och annan tidning och lite godis. Jag somnar om. Mamma sitter kvar. Hon är väldigt trött och sliten, hör jag någon mumla. Jag vet inte vem som säger det, om det är mamma eller någon av sjuksköterskorna.

Efter ytterligare ett tag, vaknar jag mer till liv, och jag kan umgås och vara "social" med mamma. Hon hade ju ändå suttit vid min säng ett antal timmar och väntat på mitt "vaknande", och snart var besökstiden slut så det var bara att göra det bästa av tiden som var kvar... med mycket skratt (från hennes sida)... varje gång jag fick en skrattattack, så tog det emot för det gjorde väääldigt ont i såren, där läkarna nyss hade varit och "letat" efter orsaken till min värk.

Morgonen därpå när ronden går, kommer två manliga läkare in till mig och ger sina versioner av gårdagens operation. De är säkra på sin sak - jag har endometrios; små "prickar" av livmoderslemhinna som hos mig (och många andra kvinnor i min situation) finns utanför livmodern. En kronisk sjukdom. Den kommer följa mig, gå hand-i-hand med mig mer eller mindre hela mitt liv...

Fortsättning följer...