~ Tankar mitt i Min Wilja... ~

Pratat med en nära vän, som även hon lider av denna envisa kroniska sjukdom. Har hon varit i kontakt med läkare som visar sin förståelse för hennes besvär? Har hon varit i kontakt med läkare som ser (verkligen ser) till hennes bästa? Svar NEJ. Har hon haft en del "otrevliga samtal" med vårdpersonal (över telefon) som mer eller mindre "nonchalerat" henne? Svar JA.

Min fråga är då... hur svårt kan det vara egentligen, för vårdpersonal att ta någon på allvar? Framför allt om de, svart på vitt, kan se att personen har en diagnos och verkligen lider av sin sjukdom eller vad det än rör sig om.

Och för att inte tala om allt "bollande" fram och tillbaka, vem som ska ta ansvar för det eller det, för den eller den behandlingen/undersökningen.

Har man endometrios, och framför allt om man verkligen har besvär och LIDER av den, så är det sista man vill att få någon som misstror en, eller som nonchalerar ens värk. "Det är bara mensvärk" eller "det går snart över"... Hur många gånger har inte vi tänkt så? Hur många gånger har man inte intalat sig själv att det SNART går över...?

Nej, det är inte så enkelt. Och för en som aldrig har upplevt detta, eller inte haft dessa extrema besvär, så är det inte lätt att förstå det heller.

Det kanske inte är förståelse vi vill ha. Egentligen. Vi kanske bara är ute efter att bli hörda, att veta att det finns de som tar oss på allvar... för när vi har ont, då gör det ONT!!!


Man lär sig leva dag för dag, men man vänjer sig... ALDRIG...